Kära Juldagbok,
Idag har allt varit förfärligt. Vi har gjort som vi brukar: Några dagar före jul sätter vi oss i bilen och kör till mammas grav med ljus och blommor. Bilfärden tar två timmar. På vägen dit är pappa alltid tyst och på vägen hem brukar han vara jättepratsam. På hemvägen har vi brukat göra roliga saker, stanna vid samma café och äta en massa godsaker. En gång gjorde vi en utfärd till en jättefin simhall med rutschkana. Men i år ville pappa inte stanna alls. Han sa att vi inte har råd och punkt slut. Och då blev jag så arg så jag skrek åt honom. Att det inte är så konstigt att han inte har pengar eller jobb när han bara ligger i sängen och att om han faktiskt brydde sig om mig så skulle han stiga upp på morgnarna och att JAG jobbat mer än han på sistone och SÖKER han ens något jobb!? Då började pappa gråta. Det var hemskt! Han grät ännu när vi kom hem. Men sen lagade han faktiskt middag åt oss. Det blev en tyst och konstig middag och nu har han gått ut på promenad. Jag är rädd för att jag skrek för mycket. Fast jag textade honom just och då sa han att han är påväg hem. Och han textade ett hjärta efter. Puh!
Bjöd just gromten på hjärtformad choklad. Jag pratade lite om min pappa och hur ledsen jag är för allt. Gromten nickade och såg fundersam ut. Det hjälpte att prata med någon lurvig.
Alla människor borde ha någon lurvig att prata med.
