Det förfärligaste har hänt.
Två av valparna är borta! Nån har köpt dom! Det fanns bara en valp kvar i butiken och den var så ensam så jag grät när jag köpte den. Jag bar hem den innanför min jacka och klappade den hela vägen. Den lilla bjällran pinglade så oändligt sorgset. Tänk, att mista båda sina valpsyskon! Den är precis som jag, ensam utan syskon och med en enda förälder kvar. Men jag har åtminstone inte haft syskon som sen OCKSÅ tagits ifrån mig. Jag tycker så hemskt synd om den lilla valpen så jag omöjligt kan packa in den i något paket. Jag gav genast valpen till Vovven och nu ligger de tätt tillsammans i min säng. Det är fint. Men då blev det ju ingen julklapp av valpen heller.
Men cykeln har jag. Tant Sylvi hade gjort ett riktigt köpebrev som vi undertecknade båda två. Sen gick vi ner i källaren. Tant Sylvi fick lov att flytta på ett par fina skidor och annat som kanske varit hennes dotters en gång, innan vi fick fram cykeln. Vet du, den är nästan ny! Jag ska putsa upp den så den blänker riktigt fint. Tant Sylvi räckte högtidligt över cykelnycklarna åt mig. Jag tror jag ska göra ett litet paket av nycklarna. Det blir fint. Ett litet paket som leder till en jättestor julklapp.
Jag tackade gromten med ett stort kexpaket. När jag lite senare tittade in i skåpet satt den på sin stol och dinglade med tassarna. Jag berättade att gråtit hemskt över valparna som var borta, men då sa gromten att de två andra valparna fått ett rysligt bra hem. Världens bästa hem, faktiskt, sa gromten. Jag blev lite sårad (JAG skulle ha gett valparna världens bästa hem!), men samtidigt glad över att valparna har det bra. Det är ju det viktigaste.
Hanna
