Det är konstigt, kära juldagbok, hur pappa kunde hinna med så mycket mera när han hade ett jobb, än nu när han inte gör något alls. ”Spring och handla du, Hanna. Du hittar säkert på något bra, du som är så fiffig!”
Fast nästa gång måste han gå själv, för jag tog den sista sedeln ur Pengaburken idag. Det betyder att han måste ordna med mera pengar i burken. Då brukar han alltid vara sur. Men det är bra för när han varit sur blir han alltid supersnäll efteråt.
På vägen till matbutiken finns en jättefin liten leksaksbutik. Jag brukar stanna och titta på deras ljuvliga, ljuvliga skyltfönster. Där finns en jultågbana som har fått nya träd i år. Med lampor på grenarna! Det blinkar så vackert och tåget kör runt, runt i den pyttelilla staden med snö på taken. I en korg på hyllan i fönstret ligger tre mjukishundvalpar. Dom ser ut att vara det mjukaste i hela världen! Och de små vackra bjällror kring halsen. Valparna är precis samma färg som min Vovven. Vovven var min mammas sista julklapp till mig, det har pappa berättat. Jag minns det inte. Men Vovven minns. Vovven minns min mamma. Om vi skulle fira jul som vettiga människor, skulle jag önska att Vovven och jag kunde få valparna i julklapp. Fast de kostar femton euro styck. Alltså fyrtiofem för alla tre. Det är jättemycket. Men jag skulle inte behöva nånting annat i hela världen. Bara dom.
Detta är skrivet av Hanna, som hälsar åt vuxna Hanna i framtiden:
Ställ aldrig in julen. Nånsin.
