Kära Juldagbok. Idag har jag träffat gromten.
På morgonen var chokladen var uppäten men ingen syntes till. Då lade jag dit en müslistång och skrev en lapp som jag lämnade på dockhusbordet i skåpet: "Jag skulle gärna träffas. H. Hanna." Och nästa gång jag tittade in såg jag den där varelsen som kallar sig gromte! Så otroligt gullig så du inte kan tro!
Hur ska jag beskriva den? Det är så spännande att min hand darrar när jag skriver! Försöker komma ihåg precis alla detaljer. Den är ungefär så stor som ett marsvin (den liknar faktiskt lite ett marsvin!), med en grön tomteluva och en päls som skiftar en aning mot grönt. Den har korta ben, svarta tassar och borstiga morrhår. Den satt där på min gamla dockhusstol och dinglade med benen och bara tuggade på müslistången. Den verkade jätteblyg och vågade knappt titta på mig. Kinderna bara guppade medan den smaskade, och då och då tittade den snabbt på mig. Den var så söt så du inte kan tro!
”Hej”, sa jag försiktigt och sen tog det jättelänge innan den pep ”hej” tillbaka. Sen fick den liksom panik och steg upp så att stolen välte och sen rusade den iväg. Det verkar som om den ryms in nästan var som helst, för den försvann genom ett litet hål för en elledning.
Tänk, att världens gulligaste lilla varelse bor i vårt hus.
En gromte.
